Året var 1971. Den hängivne beteendevetaren Philip Zimbardo genomförde ett experiment med avsikten att undersöka hur mänskligt beteende förändras under extrema omständigheter. Mer specifikt ville han undersöka hur det förändras i fängelsemiljöer. Försökskaniner indelades slumpmässigt i två grupper: fångar och vakter. De placerades i en fängelselik miljö som de inte fick lämna förrän experimentet avslutades, med undantag för vakterna som hade möjlighet att åka hem till sina familjer på nätterna.

För att avhumanisera fångarna tilldelades de nummer i stället för namn, de fick sina hår avskurna och de var tvingade att bära identiska kläder. Vakterna sade upprepade gånger till fångarna att de inte var mer värda än skräp. För ge vakterna ytterligare auktoritet fick de uniformer och batonger. Vakterna var medvetna om att detta bara var ett experiment och att fångarna egentligen var vanliga människor. Trots detta började de dra nytta av sin auktoritet och tillbad fångarna att göra djupt förödmjukande arbetsuppgifter för dem. De tvingades klä av sig nakna och fick knappt sova. Fångarna misshandlades till den grad att flera pressades till ett mentalt sammanbrott. Inget av detta fick Zimbardo att avbryta experimenten eftersom allt var mycket fascinerande för honom. Han  han ville se hur långt han kunde ta det här, det var ju trots allt i vetenskapens namn. En dag besöktes fängelset av hans flickvän, hon informerade honom att hans experiment var omänskligt. Lyckligtvis lyssnade på henne och avbröt experimentet innan något allvarligare hände.

Även om detta var en vedervärdig historia  tror jag att vi kan ta lärdom av Zimbardos experiment. Eftersom auktoritet med lätthet beivras av även annars helt vanliga människor bör individer med yrken såsom lärare, poliser och chefer rannsaka sitt inre om de ska fatta beslut som påverkar andra människor. Förslagsvis med hjälp av psykoanalys.