Ett falskt minne faller fortfarande under kategorin "minne", inte sant?  Ett minne behöver ju inte överensstämma till 100% med det förflutna. Den intressanta frågan är snarare hur specifik redogörelsen för det förflutna får vara för att det fortfarande ska få klassas som ett minne. Om vi kan säga att det är ett minne, trots att det är felaktigt, så finns det alltså ingen solklar distinktion mellan minne och fantasi.

Ett minne är ju, likt en fantasi,  en koncept som skapas i nuet. Ett minne kan för övrigt inte överensstämma med en tidigare inträffad händelse, utan det är enbart tidigare erfarenheter som kan tillgås. Vi vet att ditt nuvarande känslomässiga tillstånd, och din nuvarande intentionalitet kraftigt kommer att färga hur detta event tolkas. Därför är bilden av vad som faktiskt förekommer omkring dig totalt förvrängd. Våra minnen är mottagliga för otaliga typer av förvrängningar som saknar samband med den objektiva världen. Minnet behandlar därför inte händelser, utan snarare subjektiva upplevelser.

Minnen är instabila konstruktioner. Vad detta innebär är att det finns alla möjliga faktorer som påverkar hur minnet upplevs. Ju oftare ett minne visas i ditt inre fönster, desto mindre troligt blir det att minnet kommer att vara korrekt.
Det som förbinder ett minne (som uppstår i nuet) med ditt dåvarande medvetande är en kausal kedja. Det ger oss skäl att säga att du är samma person nu, som du var när källan till minnet skapades.

Låt oss ta ett steg tillbaka och tänka på minnets funktion utifrån ett evolutionärt perspektiv. Koncept om det förflutna ger oss möjlighet tillämpa kunskap från tidigare erfarenheter till händelser i nuet. Det går dock inte att säkerställa om denna konstruktion kan överensstämma med den ursprungliga händelsen, eftersom den ursprungliga händelsen är borta för evigt. Allt som existerar är föreställningen i nuet. Låt oss därför inte vara alltför bundna till tanken att minnen återberättar dåtida event, utan åtminstone vara medvetna om hur många svårigheter som medkommer detta koncept.