Är det möjligt att tänka sig en varelse, som är fysiskt identisk med en människa, samtidigt som den saknar kvalia? Filosofen David Chalmers postilerar en varelse som när det kommer till utseende och beteende, har samma mätbara egenskaper som som en männisika förutom att denna varelse saknar medvetande.  Han menar att om  både människan, och varelsen ramlar och slår huvudet i asfalten, så kommer smällen att följas av samma rekation i båda individer. De skriker till, beklagar sig över hur ont det gjorde, sen ställer de sig upp och lämnar platsen. Skillnaden mellan dessa två organismer är att en av de har tillgång till kvalia. Den ene upplever en kvalitativ smärta när huvudet slår mot asfalten, medan den andra inte upplevde någonting alls.  Vissa skulle hävda att detta tyder på att medvetande är någonting utöver det fysiska, eftersom varelsen och människan var fysiologiskt identiska. Därför menar de att den fysiologiska redogörelsen av hjärntillstånd måste vara falsk.

En annan filosof som anser sig ställa till det för fysikalisterna är  Thomas Nagel, som i sin essä "What is it like to be a Bat?" leker med tanken om det hypotetiskt skulle gå för en människa att transformeras till en fladdermus. Fladdermöss är djur som beter sig väldigt annorlunda från människor, och deras morfologsika skillnader är även väldigt olika.  Det vi gör med synen, gör de med ekolokalisering (sonar). Vi urskiljer objekt med hjälp av våra ögon, fladdermöss gör det genom att skicka ut högfrekventa signaler för att sedan motta dessa signaler efter att de har studsat tillbaka från omgivningen.  Eftersom sättet vi bygger upp våra verklighetsmodeller är så pass olika, så säger Nagel att den inte känns orimligt att vi också skulle uppleva världen på ett helt annat sätt. Han menar att de ser världen på ett sätt som är så annorlunda från vårat, att vi inte ens kan föreställa oss hur det skulle vara att leva som en fladdermus. Nagel menar att känslan av direkt erfarenhet är av en annan natur än det objektiva; det som är utsträckt, det som är mätbart.

"Every subjective phenomenon is essentially connected with a single point of view, and it seems inevitable that an objective, physical theory will abandon that point of view."- Thomas Nagel 1974

 . 

Det bästa tillvägagångssättet att försvara fysikalismens redogörelse för hjärntillstånd mot Chalmers angrepp, vore att åberopa Leibniz identitetslag som lyder: Om X och Y besitter exakt samma egenskaper, så är X och Y identiska. Alltså, om människan och den omedvetna kopian  verkligen såg, och betedde sig på samma sätt, och dessutom hade samma egenskaper, så är det ologiskt att anta att en sådan varelse inte skulle ha något medvetande. Det skulle betyda  att de inte längre besitta samma egenskaper. Deras neurofysiologi skulle ha behövt se annorlunda ut, och om så är fallet, så förlorar Chalmers hela sin poäng.

Nagel, å andra sidan, är en svårare nöt att knäcka. För att göra det, så krävs det att distinktionen mellan det objektiva måste krossas. Detta tänker jag göra genom att påvisa hur arbiträr det subjektiva existerar objektivt. Den upplevelse du har nu, upplevelsen av dessa ord, är ett uttryck av hela universum. Källan av allt ljus ligger i ögat. Om det inte fanns några ögon, så skulle skärmen inte lysa. Det är din trumhinna som framkallar ljudet du hör. Genom att vara denna organism, så framkallar du ljud, ljus hårdhet och lukter. Därför kan vi konstatera att den externa världen är en del av dig. Hur världen upplevs för dig beror på vilka neuroner som skjuter i din hjärna just nu. Men för att din hjärna ens ska få finnas till, så krävs det att det fanns strukturer innan du blev medveten. Därför, så existerar det subjektiva i det objektiva. Det suvjektiva är enbart en del av det objektiva universum.  Medvetanden kan liknas med objektivt existerande nycklar som öppnar olika perceptionsdörrar.

Om det är sant att det subjektiva existerar objektivt, så verkar det inte längre så konstigt att vi hypotetiskt skylle kunna äntra perspektivet av en fladdermus. Allt vi behöver göra är att gradvis omvandla vår egen hjärnstruktur. Även om vi givetvis kommer att förlora förståelse för hur det är att vara människa, är det inte något större problem för fysikalisten. Det är inte konstigare än att du förlorar känslan att vara på jorden, om du åker upp till månen. I båda fallen åkte du från en objektiv plats i universum, till en annan. 

Så, vad säger du kära läsare, har jag lyckats försvara den fysikalistiska redogörelsen för medvetandetillstånd, eller anser du fortfarande att det finns någonting oåtkomligt i det subjektiva?